Lovikka är mitt favoritgarn med sin ullighet och vackra grå färger.

Historien om lovikkavanten

De norra delarna av Sverige har inte lämnat stora avtryck i stickningens historia. En förklaring är det i Norrbotten och Västerbotten mest har stickats vantar, sockar och andra stickade bruksvaror som slängts när de slitits ut. Kalla vintrar gjorde att behovet av arbetsvantar var stort och det är därför inte konstigt att lovikkavantens ursprung finns just i Norrbotten.

Lovikkavantens ursprung är arbetsvantarna som var stickade för att passa i en lädervante. Arbetsvantarna stickades stora med rymliga tummar för att lätt kunna glida av handen om man fastnade i tömmar eller annat. De var också stickade så att de inte hade någon tydlig vänster- eller högervante, på så sätt kunde man byta hand när vanten blev sliten på en av sidorna.

 Erika ”Riga” Aitamaa

Lovikka ligger i Tornedalen, 10 mil norr om polcirkeln och med anor från 1600-talet. Under vinterhalvåret var det vanligt att kvinnorna i Lovikka spann och stickade av den fina sommarullen och sålde vantar till folk i trakten. Det gjorde även Erika Aitamaa, skogsarbetarhustru och 8-barnsmor.. Så här berättar Erika Aitamaa själv i tidskriften Tornedalen 1936:

”Att jag började sticka de s.k lovikkavantarna berodde på en ren tillfällighet, säger Erika. Vi hade det fattigt i stugan, när barnaskaran växte, och dåförtiden var förtjänsterna dåliga. Jag brukade sticka vanliga vantar åt de rikare i byn. En gång ville någon ha riktigt tjocka slitstarka vantar. Jag spann då riktigt tjockt garn och stickade två par så tjocka vantar att de enligt min mening borde stoppa i flera vintrar. Glad i hågen skyndade jag till mina alsters blivande ägare. Denne var dock mindre tacksam. Han sade att jag t.o.m. hade förstört ullen. Detta hände för 44 år sedan. Jag gjorde nya försök, tvättade dem flerfaldiga gånger och kardade dem omsorgsfullt. Det blev annat resultat. Vantarna blev snart efterfrågade. Isynnerhet forbönderna, som körde lass.från Haparanda, voro,förtjusta i dem. Snart kom det vantbeställningar från olika byar i Tornedalen samt från lapparna. Jag hade börjat pryda dem med flerfärgade garner, varför lapparna gillade dem skarpt. Sedan dess har jag stickat vantar så gott som året om. Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbetet så länge jag orkar.”

Kundkreten var från början forbönder som körde malm mellan Kiruna och Haparanda. Men kundkresen växte och Erika stickade snart på heltid. När hon inte längre kunde levera alla beställningar lärde hon andra att spinnna lovikkagarn och sticka lovikkavantar.

Erika var för fattig för söka patent på sina vantar men på 1930-talet hjälpe en skollärare Erika att ansöka om patent hos Patentverket. Erika fick patent men brevet kostade 30 kronor att hämta ut, pengar som Erika inte hade. Man samlade ihop pengarna i byn men Erika var allt för stolt för att ta emot pengarna. Det är en av orsakerna till att lovikkavanten blivit kulturellt allmängods och att många spinnerier kunnat marknadsföra lovikkagarn.

Hildur Olsson, en manufakturägare i Vittangi, föstod värdet äv publicitet och gav prinsessan Sibylla ett par vantar. Prinsessan bar dem under sin eriksgata i Norrbotten och under Vinterspelen i Boden 1933.

Idag finns fortfarande lovikkavanten kvar i produktion i Lovikka och sedan 1990-talet har Lovikkavanten AB patent på märket Äkta Lovikkavante. Under åren har man kunnat se lovikkavantar i konstmaterial och producerade i andra länder men fortfarande är det den handstickade lovikkavanten i ullgarn som man i allmänhet menar när man pratar om lovikkavantar.

Erika Aitimaa spann av svensk och möjligtvis finsk ull men dagen lovikkagarn spinns av importerad ull från Australien och Nya Zeeland. Om man vill ha samma kvalitet som Erika hade i sina lovikkavantar finns det spinnerier som spinner av den långa ullfibern från Svensk lantras.